Det är en snöyrig lördagskväll i slutet av 1998 när Lena Willemark intar scenen i Kulturhusets Hörsal. En knapp timme senare vet vi i publiken att Windogur är en resa som börjar och slutar i hennes ursprung. Titeln Windogur betyder fönster, öppningar på Alvdalsmål, och namnet är naturligtvis ingen tillfällighet, Windogur är full av öppningar, vägar in och ut.

Jag skulle kunna sluta där, lämna över till dig att själv hitta dina egna ingångar, upptäcka alla tankar och känslor, finstilta detaljer och sammanflätade mönster som tillsammans blir till Windogur, för den går att höra på en rad olika plan. Texterna, de flesta på Alvdalsmål, är ett. Jag har hört Lena i kanske femton år nu, men aldrig så frustrerande löddrigt som när hon sjunger, nästan vrålar Han stångar mig, Han stångar mig, i An negg mig. Det är långt ifrån någon hövisk kärlekspoesi. Istället är hon den kompromisslösa orkanvind som kärleken kan vara. I Himlen faller förvandlas hon till ett stilla vemod, medan hon i Uono sig, bubblar av livsglädje. Och jag tror på varje ord.

Jag kan välja att gå in i Windogur genom en musikalisk öppning och höra hur Lena med tunna trådar väver sin världsbild. Hör bara hur den svenska fiolen kan bli indisk när hon ändrar på betydelsen av ett par enstaka toner, eller hur natur och musik blir ett när musikerna fångar upp en koltrasts sång. Det är stort och det bär spår av blod. Och skratt. Idag är Lena en firad musiker med världen som arbetsplats. Då är det lätt att glömma att hon rymmer minnet av flickan som reste från landet till stan, och fick lära känna skillnaden.

Hemma i Evertsberg hade ingen behövt välja mellan Beatles och polska, elgitarr och fiol. Och raggarbilen, den var lika självklar som hölasset och skogen var som ett andra hem. Men staden var också nyckelhålet till andra världar och nya människor. Stora och små sammanhang att tränga in i, lära känna och omfatta, och omfattas av. Med Windogur är det som om Lena återvänder till sitt ursprung, men inte tomhänt. Självfallet finns den svenska folkmusiken här som ett rotsystem. Men hon bär också med sig andra erfarenheter och kunskaper. Kanske är Windogur den bro mellan då och nu, när och fjärran, som gör att hon idag rör sig fritt i flera världar.

Windogur rymmer nu inte bara Lenas resor. Pianisten Bobo Stenson och basisten Palle Danielsson kommer från jazzen. De har varit österut, på Balkan och i Indien, men vänder nu blickarna mot det svenska. Stråktrion med Staffan Larson, Mikael Marin och Mats Olofsson söker sig i samma riktning men från olika utgångspunkter. Och slagverkaren Lisbeth Diers sällar sig till resenärerna med en väl vald packning hon hämtat från hela världen. 

Jag kan nöja mig med att bara lyssna till musikerna, Palle Danielssons skira bassolo i Mes ig såg an, Bobo Stensons exakta toner i An negg mig eller Lisbeth Diers cymbaler som skriar likt vilsna rovfåglar i Eggen. Eller så kan jag sjunka in i Alvdalen när Lenas fiolstråke skärper konturerna av landskapet i Tungelestn. Hur jag än plockar är det mest slående med Windogur hur väl Lena Willemark lyckats forma alla olikheter till en odelbar helhet. Pä ett sätt är Windogur som ett träd, roten och bladen, stammen och grenarna är olika men lika nödvändiga delar av samma ursprung.  (Johan Scherwin)

- - -

Lena Willemark - Windogur 2000
(Stockholm Amigo)

 1. Mes ig såg an (När jag såg honom) 
 2. Windogad (Fönster)  
 3. An negg mig (Han stångar mig)  
 4. Himlen faller  
 5. Eddji (Eggen) 
 6. Koltrasten 
 7. Rimnur, Saungg (Sprickor, SÃ¥ng)  
 8. Tungelest'n, Uono sig (Månhästen, Ha kul!) 
 9. Wegåstjil (Vägskäl)  
10. Dagen reser sig


Lena Willemark, sång och fiol
Bobo Stenson, piano
Palle Danielsson, kontrabas
Lisbeth Diers, slagverk
Staffan Larson, fiol
Mikael Marin, altfiol
Mats Olofsson, cello